Gamla Uppsala museum – i bristen på Atlantis

Ryktet om att man hittat två nya båtgravar i Gamla Uppsala lockar oss dit en dag i juli, trots att regnet faller. Av utgrävningarna ser man inte mycket. De ligger väl avspärrade bakom både ett vanligt och ett extra staket. Ofta kan man komma nära utgrävningar, men inte den här gången. Inte heller finns någon information om vad som pågår eller vad man hittat. Vi får nöja oss med att sträcka våra nackar och försöka se hur djupt schaktet kan tänkas vara.

Istället beger vi oss mot museet, i tron att där kanske finns mer information om den pågående utgrävningen. Det gör det inte. En artikel på nätet säger att det ska komma upp information i höst, men det är inte höst än, så mer än det som står i artikeln får vi inte veta, vilket är lite synd med tanke på att detta är en upptäckt som rapporterats i såväl riksmedier som internationella tidningar, vilket inte hör till vanligheterna för en svensk utgrävning.

Museet har två delar, på bottenvåningen finns, förutom en fin lek- och utklädningshörna för barn, en vägg som beskriver hur Gamla Uppsala använts och utnyttjats genom tiderna, från medeltid fram till idag. Här trängs medeltida ting med kälkåkande ungdomar, påven med nazister, och visar på den makt som finns i ett monument av det här slaget. Vissa företeelser hade kanske behövt lite mer förklaring och lite fler ställda frågor, men detta är ett lättsmält museum, inte gjort för kunskap utan mer för att tillfredsställa turisters enkla frågor, och ge dem något att göra när det regnar.

Personligen hade jag föredragit en snabb sammanfattning av kunskapsläget direkt när man kom in, men den får man vänta på till man kommer upp till andra våningen. Genom de stora panorama-fönstren har man en storslagen utsikt över området, och högarna, och en första riktig identifiering av de olika högarna med namn och kronologi, något som fram till dess är ganska rörigt för en besökare.

När man sett sig mätt, vilket kan ta en stund, finns ett helt våningsplan med montrar, modeller och texter. Många av texterna, särskilt runt den stora modellen av området är slitna och trasiga. De är i papper och borde bytas ut, särskilt den som i det närmsta är söndersliten. Att ha skyltar i papper utan skyddsglas eller laminering kräver att man hela tiden är beredd att byta ut dem, särskilt de som är i barnhöjd, även om vuxna ofta inte är mindre respekterande!

Några montrar innehåller föremål, smycken, bucklor och vardagsföremål från tiden. Dock är få av dessa från platsen, vilket framgår om man läser noga på skyltarna. Att man får hålla till godo med kopior är förståeligt och inget som stör upplevelsen, men att så många föremål på ett så specialiserat platsmuseum har sitt ursprung i hela andra utgrävningar förvånar. Detta är inget allmänt vikingatidsmuseum, så varför man fyller montrarna med föremål från Östergötland, Skåne, Gotland och Öland är obegripligt. Detta hade lätt kunnat kommenteras i texterna, men stället får jag känslan av att man önskar att det inte ska framgå allt för tydligt att föremålen inte kommer från Gamla Uppsala.

I övrigt lider texterna av ett annat problem, nämligen att man inte kan slita sig från sagans värld. För många år sedan låste man sig vid tolkningen att det är Ynglinga-ättens kungar som ligger här, och trots att man idag menar att en av högarna innehåller en kvinnograv, är man ovillig att lämna det gamla narrativet.

Visst finns det en text om kvinnogravar, men den verkar snarast gå ut på att man skickade kvinnorna att begravas i Västmanland. Men kanske är det en elak tolkning. Kanske texten bara är så dåligt formulerad att jag inte alls förstår vad de vill säga! I sammanhanget hade kanske en utvikning om hur man identifierat män/kvinnor varit på sin plats. Hur har man kommit fram till att de gravar man hittat är manliga/kvinnliga? Här bär vi fortfarande i många fall på äldre tiders forskningsmisstag.

Museet är en blandning av det gamla och det nya, av saga och av fakta, där man med ena handen refererar modern forskning och med andra vidhåller berättelsen om kungarna, som i texten ”vem ligger i högarna?”. Som om inte platsen i sig är nog intressant om man släpper Ynglinga-ätten och bara fokuserar på dagens fakta. Istället hyllar man hednatiden, och skryter samtidigt om ärkestiftets tillblivelse, trots att ingen missionär någonsin verkar ha kommit fram till Gamla Uppsala. Gamla Uppsala, där kungarna styrde och kontrollerade allt, även om man aldrig diskuterar hur stort deras inflytande faktiskt kan ha varit, och hur de interagerade med andra kungaätter. Utan att man diskuterar territorium och folkland, gränser och handelsplatser.

Klart är att man är ovillig att släppa sin omhuldade kungaätt! En text om att kungamakten inte kunde ärvas väcker vissa frågor. Det var inte förrän en bit in på medeltiden som det blev mer eller mindre självklart att kungamakten kunde ärvas, och att det var den äldste sonens rätt. Det gäller för stora delar av Europa. Innan dess var val av ledare vanligare. Personen skulle ju vara duglig och kunna leda i krig, men också ha andra kvaliteter. Frågan är dock om inte ett val inom en speciell ätt, inom en liten krets av utvalda, är att räkna som ett arv! Även här hade en problematisering varit på sin plats. Liksom ett förtydligande om var man hämtat dessa uppgifter ifrån, källorna från tiden är ju inte jättemånga och alla behäftade med en viss problematik. Två stora paneler berättar om ödet för en del av medlemmarna av ätten, och det är inte utan att man undrar över hur dessa klantar kunde bygga dessa högar alls! Men det verkar vara meningen att vi ska skratta lite åt dem här, för att i nästa text få veta att de var en helig ätt med extra högt anseende bland andra folk.

Överlag är detta inte ett museum som rekommenderas för inhämtande av kunskap. Det är rörigt och ambivalent, och svårt att få överblick över vad man faktiskt har hittat och vad som är fakta rent forskningsmässigt. Risken finns att museet om femtio år hamnar på den där väggen om hur högarna har utnyttjats genom åren, och att vi då fnissar lite åt det, liksom vi idag fnissar åt Rudbecks försök att förlägga Atlantis i Gamla Uppsala. Känslan är att man ännu inte skakat av sig drömmen om Atlantis, platsen för allts ursprung, i utställningarna. Det är synd, för hit kommer många besökare varje år.

För övrigt skulle ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, som driver museet, och Statens Fastighetsverk, som satt upp de flesta skyltarna utanför museet och i området i stort, vara bra. Det är obegripligt att man idag arbetar på parallella spår i ett av våra mest fascinerande monument!

 

Facebooktwitterlinkedin