Ska man räkna med kulturarvet?

Riksantikvarieämbetet har nyligen kommit med en rapport, Räkna med kulturarvet, där man i siffror och text vill visa på betydelsen av vårt kulturarv.

Jag har läst och analyserat rapporten och vill istället lyfta frågan om man ska räkna med kulturarvet!

Hur kan man räkna med kulturarvet? Riksantikvarieämbetet har nyligen gjort ett försök att svara på den frågan med rapporten Räkna med kulturarvet. Resultatet är tveksamt.

Genom hela rapporten, som inte är mer än 30 sidor lång, finns ett problem mellan raderna, och det är att inte ens Riksantikvarieämbetet verkar anse att kulturarvet är viktigt i sig självt. Istället försöker man att desperat hitta bevis, gärna i ekonomiska termer, för att det kulturella perspektivet är viktigt. Utgångspunkten är hela tiden vad andra områden kan vinna på att samarbeta med kulturarvet, kulturarvet är inte en självklar utgångspunkt och partner utan en underordnad verksamhet som försöker sälja in sig själv till de viktigare sektorerna i samhället; ekonomi och miljö. Kulturarvet står inte i centrum i rapporten, den är istället ett relativt värde som får anpassa sig efter andra värden.

Rapporten är färgglad, rik på bilder och med lättläst text. Det finns ingen tydlig målgrupp angiven, ska den läsas av folk i branschen, eller är det en säljbroschyr som ska sälja in kulturarvet? I så fall, vem är den tilltänkta kunden? Investerare och företag som med lite övertalning kan tänka sig att utnyttja kulturarvet som resurs? För den som är i branschen, museiarbetare, byggnadsantikvarier, arkeologer mm, är rapporten alldeles för lättviktig för att räknas, men den kan knappast heller vara tänkt för allmänheten, eftersom den är alldeles för teknisk för det. Är den kanske ett försök att göra en partsinlaga att dela ut, eller skicka som påverkansmaterial till politiker?

Oavsett målgrupp så finns några tekniska problem i den. Eftersom rapporten fått relativt stor spridning i media så är det nog en hel del kulturintresserade som laddat ner den som pdf från Riksantikvarieämbetets hemsida. Så gjorde jag själv. Jag skrev också ut den, i färg och i A4-format. Tyvärr håller inte bilderna i den för detta, vilket sänker det visuella intrycket. Och vad i hela friden fick Riksantikvarieämbetet att skippa i princip alla bindestreck i radbrytningarna i de små färgglada faktarutorna? Är det ett sätt att vara modern, eller förstår man inte att bindestreck är till för att texten ska gå att läsa? Nu blir det en orgie i särskrivning; ”Verk samheten”, ”möjlig gjort”, ”underjord iska”, står alla på sidan 12.

Rapporten är indelad i fem delar, varav tre behandlar kulturarvets betydelse för ekonomin, miljön och vårt sociala liv. I inledningen definieras kulturarv som alla avtryck efter mänsklig påverkan som finns runt omkring oss, vilket är en rimlig definition, som innebär att kulturarvet alltid finns runt omkring oss, oavsett vad vi gör av det. I nästa stycke ändrar man sig dock och menar att vad som betraktas som kulturarv förändras med tiden. Det är alltså inte alls statiskt utan förändras med tiden. Dessutom skriver man att det är utifrån sin potential för kunskap, upplevelser och identitetsskapande som kulturarv blir relevant.

Riksantikvarieämbetet verkar därmed mena att kulturarvet inte har någon relevans i sig självt, utan bara som rekvisita för våra tolkningar. Personligen tycker jag detta är en svaghet som genomsyrar hela rapporten. Kulturarvet borde vara värdefullt för oss som människor, det bör vara relevant för att det är vad våra förfäder lämnat efter sig, det som vi kan lära av och har att förhålla oss till.

Våra värderingar och tolkningar av kulturarvet ändras helt klart med tiden, men själva kulturarvet bör ses som statiskt, och inte bara som grund för upplevelser! Allt kulturarv är inte värt att bevara, men att det ändå ingår i definitionen kulturarv gör att vi hela tiden måste ta ställning till det och granska våra motiv och motivera våra beslut att bevara eller ta bort. Om vi låter definitionen vara öppen öppnar vi också för snabba politiska omtolkningar av kulturarvet, myndigheten har ju sagt att vad som är kulturarv varierar med för tillfället rådande åsikter. Istället för att försvara kulturarvet i sig självt hintar man åt att det finns utrymme för tolkning och ändring, och att dessa ändringar inte nödvändigtvis behöver göras av i ämnet utbildade personer.

Att kulturarvet inte är statiskt är ett tema som återkommer. Är Riksantikvarieämbetet så rädda för att anses vara irrelevanta att man är villiga att sälja ut allt för att passa in? Kulturen och kulturarvet är inget som någon kan sälja och köpa, det är något vi alla äger gemensamt och har ett gemensamt ansvar för. Men tyvärr är hela det andra avsnittet i rapporten dedikerat till hur mycket som går att tjäna på kulturarvet, Människans vilja att förstå sin samtid genom dåtiden får oss att besöka historiska platser där vi äter, sover, köper souvenirer med mera. Kort sagt, med kulturarvet finns något att hämta för alla som vill sälja! Man konstaterar också att besöksmål som hör ihop med kulturarv är populära. Som exempel nämns några av de platser som drar till sig flest besökare; Skansen, Lunds domkyrka, Gamla Linköping, Visingsö och Jamtli friluftsmuseum. Det finns en viss ironi i att tre av dessa fem är miljöer som är uppbyggda för besökare och inte är naturliga platser. Hela detta kapitel reser den viktiga frågan om kulturarvet måste tjäna pengar för att ha ett existensberättigande! Vem är kulturarvet till för? Om jag besöker ett kulturarv men inte konsumerar det i form av inträde, glass eller souvenirer, men går därifrån som en kunnigare och mer upplyst människa som bättre förstår de som bodde här tidigare och hur vi har kommit av dem, har kulturarvet då vunnit eller förlorat något? Har samhället vunnit eller förlorat?

Jag är inte emot att delar av kulturarvet kostar att besöka, jag är väl medveten om att det är mycket kostsamt att hålla vårt gemensamma arv i skick, och ser inga problem med att kulturarvet används och genererar pengar. Jag ser dock ett problem i att den ansvariga myndigheten lägger så stort fokus på hur mycket pengar som kan tjänas på kulturarvet. Det finns en risk i detta tänkande, och det är att kulturarvet blir för dyrt för vanliga människor. Det finns också en risk att bara de stora och i ekonomiska termer effektiva besöksmålen blir värda att bevara. Majoriteten av vårt kulturarv finns dock utanför husknuten, gratis att besöka för väldigt många. Detta genererar inga pengar alls, men att bevara det kommer alltid att kosta. Det är dock detta kulturarv som kanske kan lära oss mest om vår bakgrund, bara genom att finnas där, som resurs för skolor och dagis, som utflyktsmål för familjerna och som utgångspunkt för föreningsverksamhet. Rapporter exemplifierar vad en region kan tjäna på kulturarvet med Dalhalla, en på många sätt fantastisk plats, men är denna plats, som generar 73 heltidsårstjänster viktigare att bevara och arbeta vidare med än en någon annan?

Rapporten blir lite bättre när den lämnar de rent ekonomiska delarna och går vidare till miljöperspektiven. Där börjar man med att konstatera att kultur och miljö hör ihop och ofta är sammanbundna genom århundradena. Även här saknas dock en problematisering, måste landskapet bevaras likadant, är förändring av landskapet alltid av ondo, och vilken tids landskap är det vi ska bevara? Även i detta avsnitt är det tyvärr så att rapporten inte ser kulturarvet som det centrala utan utgår från hur en annan sektor kan behöva kulturarvsperspektivet för att lyckas. Kulturarvet är inte den självklara utgångspunkten.

Bäst fungerar rapporten när den hanterar kulturarvet i förhållande till de sociala perspektiven. Det är knappast förvånande att kulturarvet passar bäst i denna kontext, som en del i utbildning, integration och förståelse för samhället. Tyvärr förefaller Riksantikvarieämbetet inte heller här se kulturarvet som utgångspunkt för kunskap och vetenskap. Istället skriver man att social hållbarhet är svårt att definiera och Betydelsen av kulturarv är i sammanhanget att erbjuda arenor för diskussion i syfte att låta olika synsätt mötas och utmana varandra. Självklart kan kulturarvet användas för diskussion men här blir det så flummigt att jag är rädd att vi lånar ut kulturarvet till alternativa fakta om vad som är rätt ”för mig”, det vill säga att kulturarvet blir objekt för åsikter, och inte för vetenskapligt baserad kunskap.

Det ska understrykas att det finns en del goda och positiva exempel i denna del av rapporten, särskilt när det gäller att låta barn lära sig kulturarv. Även i de tidigare delarna finns en del exempel på goda samarbeten mellan olika sektorer.

Rapporten understryker också att det är viktigt att kulturarvet är tillgängligt för alla, och här lämnas en rad förslag på hur det kan göras mer tillgängligt för t.ex. funktionshindrade personer. Det handlar om ramper, audioguider, hörselslingor och liknande viktiga åtgärder. Här kan jag inte låta bli att fundera över att fundera över vilka kulturarv Riksantikvarieämbetet menar. För majoriteten av landets kulturarv finns inga skyltar alls, än mindre taktila sådana. Det första steget bör vara att se till att det finns relevant och korrekt skyltning för fler kulturarv, att de är utmärkta på kartor så att de kan återfinnas, att vägskyltarna är korrekta och att informationen vid kulturminnena är baserad på aktuell forskning. Om ingen hittar till den historiska platsen så spelar det mindre roll att det finns hörselslingor! Självklart ska så många som möjligt kunna besöka ett kulturarv, och vid iordningställande av en plats ska dessa perspektiv finnas med, ledstänger och ramper runt t.ex. en häll med ristningar gynnar alla, inte bara rörelsehindrade. De är ofta även positiva för kulturarvet, eftersom färre människor då går över hällarna och sliter på marken.

Tillgänglighet gynnar med andra ord alla. Man ska dock inte sticka under stol med att det finns ett problem med att tillgänglighetsanpassa kulturarv. Ska hissar installeras i en ruin? Ska trösklar tas bort i ett slott? Kulturarv är ofta otillgängliga av ren princip, och det måste diskuteras hur vi hanterar detta.

Överlag verkar rapporten vara ett desperat försök att visa att kulturarvet är viktigt, istället för att man utgår från det. Andra värden sätts hela tiden i centrum, och kulturarvet har att anpassa sig efter ekonomi, miljö och sociala perspektiv. Så varför ska andra aktörer sätta kulturarvet i centrum om inte ens den egna myndigheten klarar av det? I dagens politiska klimat, där kunskap får åka andra klass och åsikter och känslor första, hade det varit bra om Riksantikvarieämbetet tagit ställning för en fast definition av kulturarvet och dess grundläggande vikt för samhället. Istället verkar denna institution, en av våra äldsta myndigheter med anor från Gustaf II Adolfs tid och därmed ett kulturarv i sig självt, vela betänkligt inför sitt eget kärnområde.

Visst förstår jag att man i dagens samhälle måste sälja in sig för att synas men istället för att konstatera att man kan räkna med kulturarvet ska man kanske ställa sig frågan, och ta diskussionen, om man ska räkna med kulturarvet! Om svaret är ja, ska man då också räkna med skolan? Sjukvården? Barn- och äldreomsorgen? Behövs det en rapport med siffror och bevis för att visa att även dessa områden är värda något för samhället?!

Rapporten finns att läsa hos Riksantikvarieämbetet.

Facebooktwitterlinkedin