Vad händer när fornlämning vandaliseras?

Vem ansvarar för vandaliserade fornlämningar?

Vad gör du om du ser en vandaliserad fornlämning?

Frågan är ständigt aktuell, inte minst synliga fornlämningar mitt ibland oss riskerar att förstöras, med eller avsikt, men vem ansvarar för att åtgärda dem, och för att anmäla skadan? Kommunen, Polisen, Riksantikvarieämbetet? Du själv?

Här kan du läsa om en av runstenarna i Bro som spraymålades för ett par år sedan och vad som hänt med den sedan dess!

Den frågan ställde sig många Bro-bor härom året när en av byns runstenar spraymålades. Minst en person anmälde den nerklottrade stenen till Riksantikvarieämbetet tidigt år 2015. Där togs det enligt deras uppgift på stort allvar, men sedan 2015 är det inte Riksantikvarieämbetet som har ansvar för detta utan länsstyrelserna, och på Stockholms länsstyrelse menade man enligt de artiklar som skrevs om detta, både lokalt och i rikstäckande tidningar, att de vetat om att stenen varit vandaliserad sedan någon gång 2014/15. Det är möjligt att den varit förstörd ännu längre.

När ett fornminne vandaliseras är det polisen som har det första jobbet, och det är till polisen man ska anmäla skadegörelsen. Efter anmälan görs en brottsplatsundersökning och det är först efter det som antikvariska åtgärder kommer in i bilden. Då ska ärendet handläggas och utredas vad gäller vilka restaureringsåtgärder som krävs och hur restaureringen kan utföras för att inte skada själva fornminnet. Detta sker hos länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för fornlämningar. Länsstyrelserna kan i sin tur ta hjälp av Riksantikvarieämbetet och de olika regionala museerna om de behöver expertkunskap eller råd. Därefter ska restaureringen upphandlas, och om det gäller en runsten, som i fallet i Bro, så kan själva restaureringen bara göras när det inte är risk för frost.

Runstenen i Bro åtgärdades slutligen under våren 2016, mer än ett år efter att skadan kommit till myndigheternas kännedom. Ovanligt långsamt? Troligen inte, det är tyvärr vanligt att detta tar tid. Och medan tiden går passerar många människor, några blir ledsna, andra rycker på axlarna och vissa ser det som ett tecken på att ingen bryr sig och att det är en oviktig plats, eller, ännu värre, att det är fritt fram att skada fornminnen.

Just den här stenen är placerad centralt i byn, vid en gångväg mellan ett bostadsområde och en grundskola. Många, både barn och vuxna, passerar stenen varje dag på väg till och från skola och arbete, och stenen syns även från skolan och från en fotbollsplan. Den står på ett område som karaktäriseras av en åsrygg med gravar från järnålder, ett populär lokal skog med pulkabacke och lekande barn.

Stenen är delvis skadad, sedan långt tidigare, och delar av texten är borta, andra delar är svårtolkade. Stenen står inte på ursprunglig plats utan har flyttats en bit. Den är en av byns tre runstenar och även om texten beskrivs som ”illa formulerad” på den lilla skylten bredvid, så har den två vackra drakhuvuden.

Att denna högst synliga fornlämning så länge fick stå oåtgärdad efter skadegörelsen är ett problem, inte bara för att stenen i sig riskerade att förstöras mer ju längre färgen fick sitta kvar och tränga in i porerna, utan också pga av det som brukar kallas broken window-teorin. Den säger, i korthet, att ett trasigt fönster måste åtgärdas omedelbart, om inte området ska riskera att förfalla. En trasig ruta signalerar att ingen bryr sig och det är tillåtet att göra saker som inte är tillåtna annars, som att slå sönder fler rutor, bryta sig in eller på annat sätt förstöra. Jämför med vad som händer på de flesta arbetsplatser så fort någon ställt en smutsig kopp i diskhon istället för i diskmaskinen. Snart står där ett berg av disk, även om diskmaskinen är tom. Har någon börjat så tar andra det som en signal om att de inte behöver bry sig. Det är någon annan som har ansvar…

Med denna teori i bakhuvudet är det alltså tragiskt att en restaurering av ett fornminne tog över ett år att genomföra, från det att rätt myndighet fick reda på skadegörelsen. Detta är ett synligt fornminne och under en lång tid signalerade samhället att en restaurering inte var viktig, och att det därmed inte var något större brott att vandalisera ett fornminne. Under lång tid fick barnen på den närbelägna skolan signalen att ett fornminne kan ignoreras och vandaliseras utan att något händer.

Jag har viss förståelse för att vissa saker tar tid, och att det kan dra ut på tiden, men under den tiden hade det kanske hjälpt att kanske sätta upp en skylt vid stenen som förklarade situationen eller åtminstone angav att skadegörelsen var anmäld. Enligt de uppgifter jag fått fram var det inte första gången denna sten var vandaliserad, och den hade därför ett klotterskydd som gjorde det lättare att rengöra den, vilket gjorde åtgärden mindre akut ur bevarandesynpunkt, men detta syns inte från utsidan, och ingen av de som gick förbi den och såg ett vandaliserat kulturminne visste detta.

Ett problem är att ansvarsfördelningen är luddig. Länsstyrelserna är tillsynsmyndighet, men Riksantikvarieämbetet säger på sin hemsida att de ”bygger upp, förvaltar och förmedlar kunskapen om landets fornminnen”, de har också ”flera experter på vård och förvaltning av fornminnen”. Länsstyrelsen Stockholm skriver att deras uppdrag ”består i att skydda, vårda och informera om” fornminnen. Länsstyrelser (vi har just nu 21 stycken) verkar formulera detta exakt likadant på sina hemsidor.

Kommunerna har också ett ord med i leken, och de kan ha olika planer för sina fornminnen. I den skötselplan för forn- och kulturminnen som Upplands-Bro kommun tagit fram anges att den aktuella runstenen och det omgivande gravfältet från järnålder är ett viktigt område som t.ex. kan utnyttjas av skolan. Planen anger att området ska röjas upp så att det kan användas som ett kulturhistoriskt område mitt i byn, det ska skyltas och tydliggöras i sin kontext. Tyvärr har inget av detta gjorts. Inga skyltar finns, förutom en liten gammal skylt vid runstenen, och för att se gravfältet behövs ett tränat öga. Med tanke på att kommunens plan togs fram och godkändes så sent som 2011 är det underligt att kommunen inte reagerade på skadegörelsen och försökte göra något åt det område man pekat ut som skyddsvärt. Inte heller har man gjort något för att skydda platsen efter restaureringen av stenen. Just restaureringen hade ju kunnat fungera som startpunkt för ett större arbete med att skapa kännedom om platsen för att undvika att den åter vandaliseras. Skolan skulle kunna ta ett ansvar här och kanske kan någon klass ”adoptera” stenen, på samma sätt som skolor ibland får ansvara för att måla en vägg eller en tunnel, för att lära sig ansvar och få förståelse för en plats.

Detta är en plats som skulle kunna fungera som ett ankare i samhället, en plats där en ny generation får lära sig att respektera fornminnen och lära sig vikten av att vårda dessa så att nästa generation får uppleva dem. En central plats i byn som skulle kunna vara en självklar utgångspunkt för skolverksamhet står övergiven, med bara en liten skylt från Riksantikvarieämbetet, sönderristad, bucklig och näst intill oläslig bredvid, som ett tecken på dess insignifikans i dagens samhälle.

Men vems är ansvaret för att anmäla skadan? Det är faktiskt ditt eget! Varje gång du passerar ett vandaliserat fornminne är det ditt ansvar att anmäla det, gång på gång tills det åtgärdas!

Läs mer:

Länsstyrelsen Stockholm

Riksantikvarieämbetet

Upplands-Bro kommun

Expressen

SVT Stockholm

Facebooktwitterlinkedin