Varför min barndoms bibliotek förtjänar att bli Årets bibliotek

För en tid sedan nominerade jag min barndoms bibliotek till priset Årets bibliotek, som delas ut av fackförbundet DIK. Årets tema, som får tolkas fritt, är upplevelse.

Min barndoms bibliotek är ett helt vanligt lokalbibliotek i en by i en mindre landsortskommun. Jag älskade biblioteket när jag var liten, det var en fantastisk värld av äventyr och kunskap. Där fanns en stor mörkgrön mångkantig soffa, där man kunde läsa sagor eller lyssna på en sagostund. Där fanns hylla efter hylla av böcker att utforska och ingen som kommenterade om man vandrade in på en alldeles för vuxen hyllsektion. På loven arrangerades tipsjakter och tävlingar där man kunde vinna böcker. Jag minns många prisböcker, särskilt en med dikter för barn, mitt första riktiga möte med poesi. Jag har glömt namnet på boken, en enkel pocketutgåva, men jag minns att den var ljusblå! Jag var inte så poetiskt lagd som barn, och skulle aldrig på egen hand ha valt en poesibok, men jag läste alla dikter i boken och funderade mycket över betydelsen i dem. Några år senare fick jag och mina klasskompisar Siv Widerbergs och Anna Arténs poesibok Kärlek och uppror, och jag tror att det var i bibliotekets regi som den delades ut.

Jag var en bokslukare av stora mått, och jag jobbade mig igenom såväl hyllorna med skönlitteratur som faktahyllan, och ibland hittade jag det jag ville ha på egen hand, och ibland fick jag hjälp av bibliotekarierna. De föreslog och plockade fram, och när jag gått igenom alla resurser som fanns på deras bibliotek beställde de utan att blinka böcker från andra enheter. Idag är det inget att förundras över, men det här var 25 år sedan, innan böckerna hade streckkoder och innan de var sökbara online. Letade man efter något fick man gå till det stora kartoteket, och bläddra. Att använda ett kartotek lärde jag mig för övrigt på just det biblioteket. Jag älskade kartoteket, att få leta själv där fick mig att känna mig vuxen, även om jag fick stå på en pall! Men att fjärrlåna var en mer omständlig process då än idag. Idag ingår mitt gamla bibliotek i en allians av bibliotek, så att den bok min systerdotter som bor några mil bort, lånar på besök hos mormor och morfar kan hon lämna på sitt lokala bibliotek.

Men fjärrlåna gjorde jag, mer och mer ju äldre jag blev. Aldrig suckade eller klagade bibliotekarierna på det. Aldrig påpekade de att de böcker jag lånade kanske var lite för komplicerade, blodiga eller svårskrivna för min ålder. Utan att blinka lånade de in de tre – eller om det var fyra – banden av Alexandre Dumas Vicomte de Bragelonne. Hur jag ens visste att denna fortsättning på De tre musketörerna fanns vet jag inte, kanske via något uppslagsverk som listade alla Dumas böcker. Idag är delar av dessa volymer mer känd som Mannen med järnmasken, men detta var långt innan filmen med DiCaprio populariserade berättelsen om hur musketörerna levde på äldre dagar. Idag står en av översättningarna, från 1950, av hela musketör-serien i min bokhylla. Tillsammans med andra gamla klassiker, men också nya favoriter.

Det var mycket äventyrsböcker jag lånade, efter ha slukat Ivanhoe, alla Röda Nejlikan jag kunde få tag i, Robert Louis Stevenson och Dumas samlade verk, gick jag loss på Dickens. Men även deckare och många, många hästböcker, stod på mitt lånekort. Och så alla faktaböcker, dinosaurier, hästar (igen!), lantbruk, bergarter, sex och samlevnad (nej inte heller då lyfte bibliotekarierna på ögonbrynen), och maffian.

Vi lekte ofta bibliotek när vi var barn, med en lampa som utlåningsmaskin. Under den la man böckerna man ville låna och den som var bibliotekarie tände och släckte lampan och gjorde en imitation av det mycket speciella ljud som maskinen gjorde. Jag drömde om att bli bibliotekarie, att spendera hela livet bland böcker och få hjälpa andra att upptäcka böckernas värld.

Men med tiden växte horisonten, och jag upptäckte andra bibliotek. Och drömmen om att bli bibliotekarie dog långsamt ut. På andra bibliotek var inte stämningen densamma, där hjälpte inte personalen lika oreserverat till, var inte lika positiva till fjärrlån eller till att rota fram de där speciella sakerna. Ibland var de rent otrevliga, och ohjälpsamma, och långsamt insåg jag att det var mitt bibliotek som var speciellt! Inte så att andra bibliotek överlag var dåliga, absolut inte, men inget annat bibliotek jag har besökt har haft den där känslan av samhörighet med platsen och betydelse för orten.

Bibliotekets vara eller icke-vara har alltid varit under diskussion i byn, nedläggningshoten och sparplanerna, har alltid funnits där, men för biblioteket har byn alltid ställt upp. Aldrig lät bibliotekarierna sin frustration över osäkerheten gå ut över verksamheten. Och trots alla flyttplaner så ligger biblioteket fortfarande kvar på samma plats som när jag var liten. Mitt i byn, med stora fönster ut mot huvudgatan. Personalen har kommit och gått med verksamhetens känsla sitter i väggarna för biblioteket är fortfarande lika viktigt för orten. Den gröna soffan och kartoteket är borta men istället har andra, mer nutida verksamheter flyttat in. När jag besökte biblioteket förra sommaren hittade jag en mängd olika nya idéer som gör biblioteket viktigt för sin nutid!

Böckerna har fortfarande en huvudplats på min barndoms bibliotek, men ett lokalbibliotek är så mycket mer. Det fanns ett fröbibliotek, i samarbete med andra bibliotek i regionen pågick en novelltävling, det fanns läsbingo för både barn och vuxna. För alla deltagare var priset en bok, kanske fick några barn en modern diktbok och lär sig nu upptäcka poesi! Det fanns också klassiska brädspel för barn, och för den vuxne som hade med sig små barn fanns barnstolar att låna. På biblioteket kan föreningar mötas, släktforskare och lokalhistoriker, och då och då kan man få hjälp med sina tekniska prylar, och det går fortfarande att skriva ut och kopiera dokument till en låg kostnad, för den som inte har den möjligheten hemma.

Priser går ofta till den som gjort något remarkabelt eller något nytt, och det är så det ska vara, men då och då förtjänar också den som år efter år fyller sin roll i samhället och utökar den utan åthävor, den som generation efter generation lär barnen att uppskatta böcker och kunskap, ett pris. Inte för att de gör sitt jobb, utan för att vi aldrig någonsin får ta ett bra bibliotek för givet. Biblioteken hotas från många håll, ekonomiskt där kommunerna gärna drar in på det som inte syns utåt, genom hot och stök, genom klåfingriga politiker som vill privatisera och sälja ut, eller ta betalt. Ett bra bibliotek, ett vänligt, uppmuntrande bibliotek, som utmanar och stöttar, kan för många vara skillnaden mellan framgång och misslyckande, särskilt för de som inte har läsningen hemifrån. Idag glömmer vi ofta bort att biblioteken, de fria, lokala och öppna biblioteken, var en grundbult i vår framväxande demokrati. Ett lokalbibliotek är inte till för den som har, utan för den som inte har allting hemma. Ett bibliotek är en kollektiv startpunkt som jämnar ut samhället.

Idag besöker jag sällan bibliotek, även om orten där jag nu bor har ett litet lokalt bibliotek, som också har en bred verksamhet. Ett lokalt bibliotek har inte det jag letar efter idag, och det ska de inte heller ha. Biblioteket gav mig en grund att stå på, en plattform från vilken jag kan nå böcker som inget lokalt bibliotek kan ha i sina hyllor. Det lokala biblioteket ska, i mitt tycke, fokusera på de unga, på att visa dem vilken fantastisk värld böcker är. De ska samarbeta med förskolor och skolor, och ålderdomshem och sprida litteratur till de som har svårt att få tag i det på egen hand.

För lång och trogen tjänst för samhället, och för att för så många, under så många år, ha skapat en oförglömlig upplevelse, vill jag ge priset Årets bibliotek till Borensbergs bibliotek. Utan dem hade jag inte varit den jag är idag.

Facebooktwitterlinkedin