Varnhem – många skyltar men ingen samordning

Skylten vid entrén till Varnhemskomplexet

Vi anländer till Varnhem för att titta på kyrkan, klosterruinen, stenmuseet och Kata gård en varm sommardag i juli. Det är sen eftermiddag och Varnhem är tänkt som vårt sista stopp för dagen. Framme vid kyrkan upptäcker vi dock att vi är för sena, kyrkan, museet och Kata gård har just stängt för dagen! Besvikna lägger vi om planen, klockan är inte mer än strax efter fem, och vi bestämmer oss för att komma tillbaka dagen efter istället. Mitt i juli känns det tidigt att stänga redan klockan fem en vardag, och vi är inte de enda som får vända i dörren!

Hembygdsföreningens skyltar finns över hela komplexet

Dagen efter är vi så tillbaka före öppningsdags, och börjar därför med klosterruinen som alltid är tillgänglig. Vägen från parkeringen fram till ruinen är fylld av skyltar, för allt. En stor entréskylt inleder och orienterar besökaren i var de olika sevärdheterna finns. Här verkar alla ha varit inblandade och fått sätta sin logga på skylten, det hänvisas också till varnhem.se. Vi går mot kyrkan och ruinen och stöter på fler skyltar i gult för hus som inte finns och diverse annat. Alla relativt välformulerade och trevliga, och alla med en stor mängd loggor i nederkant, inklusive varnhemshistoria.se, vilket visar sig vara hembygdsföreningens hemsida. Det sitter också pilar och markeringar för pilgrimsleder och vandringsleder och det gäller att veta vilken färg eller markering man letar efter. 

Väl vid den praktfulla ruinen efter klostret möter nya skyltar, nu i vitt och rött och med en ny omgång loggor i nederkant. En del samma som tidigare, en del nya. Dessa skyltar har ett helt annat uttryck än de tidigare, och det tar en stund att ställa om och förstå hur de ska läsas, vad siffrorna står för och hur man ska hitta. Informationen på skyltarna är bra och de finns överallt i ruinen. Dessa skyltar är väldigt öppna för elementen och är rejält smutsiga. De skulle behöva en avtorkning med trasa en gång i veckan för att ge ett fräscht intryck. Som det är nu kan man dra med fingret över dem och skapa en vit rand…

Efter en stund i ruinen går vi vidare upp mot det lilla museet som inhyser de stendelar som grävts fram i ruinen. Det är ett fint litet museum, med många vackra arkitektoniska detaljer, drivet av Svenska kyrkan. Här finns mycket information, men åter med ett annat formspråk och tonfall än tidigare. Här finns också en del texter som kanske inte håller den kvalitet jag förväntar mig. Det är också till viss del svårläst eftersom den svarta texten ligger ovanpå en bakgrund av handskriven text. Och vad menas med raden ”Var livet i kloster en resa i den inre verkligheten som bidrog till utvecklingen av omvärlden eller var det bara en flykt från verkligheten? Här får vi alla hjälpas åt att svara!” Vad ska vi svara på? Varför ska vi bedöma livsval som gjordes för många århundraden sedan? Vad ger oss rätt att säga vad som var rätt eller fel i deras liv? Här får textproducenten rejäl bakläxa!

I stenmuseet
En av många skyltar i klosterruinen

Det finns också en del teknik i museet som inte fungerar. På ett ställe finns en skylt om att man ska kliva upp på en matta. Jag gör det och inget händer, när jag flyttar tyngdpunkten för att kliva ner börjar en ljudfil plötsligt höras. Jag kliver av mattan och det blir tyst. Jag provar igen, och efter lite utforskande (där ljudet går av och på till de andra besökarnas irritation) visar det sig att man måste ställa sig på en viss punkt på mattan och sedan stå exakt still om man vill höra hela filen.

Vi kliver ut i värmen, stenmuseet är svalt och skönt i julivärmen, och går upp för backen mot Kata gård. Här finns en av landets tidigaste kyrkor i sten utgrävd och man har hittat en stor kristen kyrkogård liksom stora förkristna gravfält. Här finns både de rödvita skyltarna från klosterruinen och de gula från hembygdsföreningen utspridda. Över den framgrävda ruinen av kyrkan har man byggt ett tak och skapat en utställning om ”kristna vikingar i Varnhem”. Det blev en stor sensation när man för några år sedan hittade det man tror är Kata, den kvinna man anser styrde på den vikingatida gården, i en grav vid kyrkan. Det är ett fint museum med ytterligare ett delvis nytt formspråk för besökaren. Direkt när man kommer in i den icke-uppvärmda och oisolerade byggnaden möts man av en skylt med texten ”Gå ditåt” och en pil. Det hade räckt med en pil. Skyltarna har delvis samma formspråk som i klosterruinen, men också vad som antagligen ska vara modernare och inverterade varianter, med svart botten och vit text, eller röd botten,vit text och detaljer i orange. De olika varianterna gör det lite rörigt. Borta är dock alla loggor, vilket gör att skyltarna inte är lika tunga längre. Det är mycket text, en del lättläst och lättillgänglig, en del svårare att ta till sig. Bilderna mitt i en del skyltar bryter formspråket, på gott och ont.

En grav med ett skelett uppenbarar sig plötsligt under en glasskiva, några meter under besökarens fötter. ”Katas grav” står det på skylten intill, som berättar om skelettet, hur det hittades och hur de kunnat rekonstruera kvinnan bakom. Ingenstans står det dock något om huruvida det är hennes äkta skelett besökaren betraktar. Ingenstans står det heller att det inte är det äkta skelettet. En rekonstruktion av kvinnan ska finnas på Västergötlands museum, men kan verkligen skelettet ligga här, utsatt för väder och vind, kyla och värme? Bland spindelväv och löv? Och hur är det med den etiska aspekten? Byggnaden är fylld av vördnad för den tidiga kyrkan och Kata omtalas med den största respekt, ändå ska besökaren trampa över hennes öppna grav, se ner på henne, och kommentera hennes oseende ögon? Vad hände med gravfriden för en av våra tidigaste kristna fruar? Ingen förklaring ges, ingen diskussion om etik förs på skyltarna. Jag lämnar byggnaden med en obehaglig känsla av vanvördnad, är det här vi ska ”hjälpas åt att svara” på om hennes livsval var värt något?

Kata gård
Inne i Kata-museet

Broschyren, som finns i museet, om Katas gård innehåller mycket text, men inget svar på frågan om skelettet. Den lilla bok om Kata gård man kan köpa på Varnhem ger heller inga djupare svar , inte heller lyckas jag med sökande på internet få svar på frågan om det verkligen är Katas skelett man låter ligga så öppet. Det finns pågående debatter inom musei- och arkeologivärlden kring hur man ska visa, om man ska visa, döda människor. Det finns många åsikter i frågan men en debatt bör alltid föras, och redovisas. Här ser jag varken frågor eller svar.

Vi går ner mot kyrkan, somblir vårt sista stopp i Varnhemskomplexet. Det är en mäktig kyrka, stor och öppen. Här kan vi se stenreliefen som anses vara Birger jarls huvud, liksom gravarna efter Birger och hans släkt. Bakom koret finns minnesrum för diverse kungar, och minnestexter, med transkriberingar, som skulle behöva moderna förklaringar. De är inte uppsatta eller skapade när de olika kungarna dog, utan århundraden efteråt. Det är många förhärligande ord som skulle behöva en modern historisk kommentar, eller i alla fall en datering för att kunna sättas in i ett sammanhang.  Här finns så mycket att se, men så lite information. Här är en stor kontrast jämfört med övriga området där skyltarna nästan är för talrika. Vi har istället en intressant och stilla vandring runt i kyrkan, passande nog ackompanjerad av sommarpsalmer som övas på det lilla instrumentet vid koret. 

Vid ingången finns dock det som gör mig illa berörd, bilder över de olika gravöppningar av Birger jarls grav som gjorts. Liksom vid Katas gård saknar jag den etiska diskussionen kring att störa gravfriden. Jag förstår det vetenskapliga syftet men måste det finnas bilder i kyrkan på den brutna gravfriden? Borde det inte följas av texter som förklarar och motiverar? Eftersom dessa utställningsramar dessutom står bredvid en ram med tidningsklipp om Arn-böckerna blir det mest en freak-show av det hela.

På Varnhem kan man tillbringa lång tid, särskilt om man går lederna eller utforskar de förhistoriska miljöerna. Det finns mycket information att ta in, och många skyltar att läsa. Jag skulle gärna se att formspråket förenklades och att samma form användes i hela komplexet för att hålla ihop det och skapa en helhet. Det är många inblandade i texter och utformning idag och det blir rörigt, med färger, bilder och loggor som spretar och tvingar besökaren att hela tiden ställa om. Det är lite skylt-bonanza på vissa ställen, med texter, bilar och symboler huller om buller. Kvaliteten varierar också. Jag anser också att man behöver ta en etisk debatt om hur man ser på gravar och gravfrid inom detta tidiga kristna besöksmål.

 

Fler bilder:

Arn lever vidare i Varnhems kyrka

 

Skyltar och pilar överallt!

     

Facebooktwitterlinkedin