Vikingaliv

Vikingaliv är Stockholms nya sevärdhet, omtalad långt innan det öppnade i slutet av april som den plats där vikingarna kommer till liv. Efter ett besök skulle jag inte gå så långt som till att kalla det museum, det är mer en upplevelse eller en attraktion. Vill man se vikingar på museum är det fortfarande Historiska museet som gäller. Historiska har också fått en monter på Vikingaliv, där de får presentera sig och visa upp ett smakprov på sina föremål.

Som upplevelse sett är Vikingaliv trevligt, välgjort och ganska intetsägande. Alla kan känna igen sig men ingen får sin illusion krossad.

Placeringen av Vikingaliv är genial. Djurgården är ett hav av museer och upplevelser, och Vikingalivs lokaler, en av de gamla båthallarna vid vattnet ligger perfekt, mellan Vasamuseet och Gröna Lund, med Skansen, Nordiska museet och Junibacken inom gångavstånd. Vi väljer, medvetet, att göra ett besök under en av försommarens varmaste dagar i förhoppningen att det ska vara mindre folk en sådan dag.

Kön utanför Vasamuseet är som vanligt lång när vi går förbi, och hela kajen är fylld av tält och stånd. Första skylten som nämner Vikingaliv kommer när vi har passerat Vasamuseet, vilket är i senaste laget. Faktum är att vi i det närmaste går förbi själva Vikingaliv innan vi upptäcker det! Ingången är väl anonym, och innanför de vidöppna magasinsdörrarna ser vi bara en grå trappa. Det är ingen kö här, i alla fall inte den här dagen, utan vi kan gå direkt in. Under hela vårt besök är det en strid ström av besökare, men utan det inte känns trångt.

I slutet av den långa trappan finns biljettdisken, där trevliga och glada värdar och värdinnor tar emot. Överlag är personalen mycket positiv och glad och står gärna till tjänst med upplysningar. Jag förvånas över mängden personal som rör sig i lokalen. Vi köper biljetter och får rekommendationen att ta en tur i den stora åk-attraktionen, Ragnfrids saga, först, en rekommendation vi följer. Vi går nerför en lång trappa och ställer oss i den korta kön till ”tåget”. Ytterligare personal frågar efter vilket språk vi vill höra sagan på och ser till att vi sitter bra innan vår vagn skickas in i sagans värld.

Det är en i det hela imponerande resa, både tekniskt och berättarmässigt. Vagnen glider mjukt fram och bilder projiceras på skärmar, uppbyggda miljöer visas, och små stridsscener spelas upp, ackompanjerat av en kvinnlig berättarröst. Överhörningen mellan vagnarna är dessvärre ett problem, man hör både vagnen före och den efter, när det är tyst i ens egen vagn. Detta verkar man ha försökt lösa genom att höja ljudet, vilket blir en ond cirkel. Detta borde dock gå att trimma till.

Sagan i sig har också lite problem här och var och kanske skulle man ha lagt lite mer tid på att få den mer sammanhållen. Slutet är också väl kort, och på sina ställen är den lite väl kall och opersonlig.

När sagan är slut väntar en rejäl trappa upp för att komma tillbaka till utställningshallen. Det är nu tredje gången vi går upp- eller nerför en lång trappa och det är inte de enklaste trapporna att gå i. Överlag är detta inte en plats för den som har svårt att gå eller stå, för i utställningshallen finns bara två platser att slå sig ner på, den ena är vid ingången till Ragnfrids saga, den andra i motstående hörn, i barnavdelningen. Jag ser inte heller några portabla museipallar. Inköp av sådana skulle rekommenderas för själva utställningshallen är full av intressanta texter och framför allt av intervjuer och berättelser att lyssna på.

Själva utställningshallen består av ett stort öppet rum med skärmar och informationstavlor längs väggarna och en halv båt och några små montrar i mitten. I princip följer man ytterväggen runt lokalen. Huvudgreppet i utställningen är stora skärmar, snyggt inramade i metall, där olika teman tas upp. Vid flera av skärmarna finns en liten meny där man kan trycka på det ämne som intresserar och se en liten film eller en expert som berättar om just detta ämne. Skärmarna är tredelade och ”handlingen” visas i mittendelen, medan olika illustrationer, ofta i form av reenactment-scener, visas på de två övriga delarna. Vid varje skärm kan man därför bli stående en lång stund, och det är här museipallarna hade kommit väl till pass! Skärmarna varieras med mer traditionella texter på väggen. Alla texter finns på engelska, och alla filmer är textade på engelska. Som så ofta känns de engelska texterna stolpiga och översatta. De svenska texterna och filmerna har ett bra språk och flyt, kanske i vissa fall lite väl vetenskapligt.

Vikingaliv har en tydlig agenda, och det är att nyansera bilden av vikingen, och att arbeta bort den hornbeklädda romantiska bilden av krigaren, som i huvudsak skapades under 1800-talet. Det är också i den bilden man tar avstamp, genom att berätta om det Götiska förbundets bildande 1811.

Den första texten i utställningen slutar med orden ”Så starkt lever denna gamla mytbild ändå kvar, att svenskarna tillhör de få nationaliteter i Europa där det egna ursprunget är insvept i sagodunkel och okunskap. Låt oss ändra på det”. Man säger sig alltså vilja ändra bilden av vikingen och frångå mysticismen, men börjar med att säga att vikingen är speciell och att vår historia är dold. På det sättet skapar man indirekt en annan sorts mysticism kring vikingen och tolkningen av vikingen. Orsaken till intresset för vikingatiden är just mytbilden kring den.

Det är dock positivt att Vikingaliv i första hand lyfter fram det vanliga livet på vikingatiden och att man lyfter fram alla de roller som fanns i samhället, för både män och kvinnor. Ett trendigt tema just nu, som också får stor plats i Vikingaliv, är slavhandel. Här lyckas man inte riktigt befria sig från vår moderna syn på slaveriet, även om man faktiskt försöker nyansera även den bilden. Trots det kan man inte låta bli att kalla det för en smutsig handel, vilket det givetvis är enligt vårt sätt att se på saken. Vikingarna, och deras handelspartners, såg det dock inte på samma sätt, slavhandel var en självklarhet för dem, liksom för många andra genom historien. Frihet är ett relativt begrepp genom historien. En intressant detalj är också att i princip alla slavar som visas på bild i skärmen som handlar om männens roller, är kvinnor! Om detta beror på ett misstag eller om det är medvetet är oklart, det är överlag oklart varifrån scenerna som visas kommer, även om vi tycker oss känna igen människor och miljöer från Fotevikens museum.

Ett problem i utställningshallen är överhörningen, eftersom det är ljud till många av skärmarna störs man ofta av ljudet från en närliggande skärm, vilket efter en stund blir rejält irriterande. Annars finns det intressanta grepp på flera ställen, en skärm är upplagd som en paneldiskussion mellan olika historiska personer, ämnet som diskuteras är vikingarnas hygien. Det här är ett roligt inslag som ger ett annorlunda perspektiv. Annars är det mest experter som kommer till tals, undantaget när det gäller kristendomen, där en präst får spekulera fritt om sina åsikter kring religionsbytet. Det märks att Dick Harrison är Vikingalivs husprofessor, det hade varit intressant med en större spridning på åsikterna men Harrison är ett känt namn som går hem hos många.

Det gör mig glad att man i stort har slutat säga hednisk när man menar förkristen, enda undantaget jag hör är faktiskt just Harrison, som blandar mellan de två begreppen. Det gör mig också glad att man låter experter tolka och diskutera olika teman, och öppna upp för diskussioner, t.ex. kring vår historiesyn kring kvinnor. Den som vill kan hitta ämnen att fundera vidare kring i Vikingaliv. Ibland blir det lite rörigt, och ibland är det svårt att se den röda tråden, och nya teorier blandas med äldre synsätt. Alla kan känna igen sig men ingen får sin illusion krossad vilket gör att man inte stöter sig med någon men heller inte leder utvecklingen. Det blir intressant att se hur utställningen anpassas i framtiden, till de nya rön som säkerligen kommer komma inom forskning kring vikingatiden.

För barn är nog inte utställningen att rekommendera. Det finns visserligen en barnavdelning, men den bygger på text och de böcker barnen förväntas dra ut sitter så högt och är så tunga att dra ut att det är tveksamt om barn gör det. Två barnfigurer guidar i denna del. Varför flickan fått namnet Meia är oklart, ett mer traditionellt fornhistoriskt namn hade kanske passat bättre. I övrigt är det här en utställning för vuxna, allt för avancerad för barn.

Slutsatsen, efter drygt två timmar på plats, blir att Vikingaliv är välbyggt, väl underbyggt och snyggt, men att det finns vissa saker att trimma till, särskilt när det gäller ljudet. Det är också lite intetsägande, mer byggt för turisten än för den kunskapstörstande. Det är snyggt och i huvudsak korrekt, men saknar själ (den som tittar noga i utställningen kan se varför detta är intressant!), kanske är det något som kommer med tiden! Det vore intressant om man kunde utvidga verksamheten med föreläsningar och seminarier, möjligheten finns ju med tanke på de experter man ändå har knutit till sig. Jag är dock osäker på om det är detta man siktar på. Jag går från Vikingaliv med känslan av att man kanske nöjer sig med att locka till sig turister som gör ett snabbt besök för att få en upplevelse och få se riktiga vikingar. Att ambitionen kanske fattas för att göra ännu mer av denna goda start.

Det är troligt att Vikingaliv kommer bli ett stopp på vägen för många turister, både svenska och utländska, och de flesta kommer säkerligen gå därifrån nöjda med vad de fått se. På Vikingaliv finns i alla fall #IngaHornpåHjälmen så småningom når man kanske sitt mål, att ändra och nyansera bilden av vikingatiden! Frågan är om det i sig är döden för Vikingaliv, som besöksmål bygger modellen till stor del på att folk känner till och imponeras av vikingarna. Utan bilden av den hornprydde hjälten finns kanske inget intresse för bonden och handlaren… Så en sista fråga kring Vikingaliv blir denna: Vill vi verkligen nyansera bilden av vikingen?


Vikingalivs hemsida

Facebooktwitterlinkedin